lördag, januari 01, 2005

Nymåne

Diana Abu-Jaber
NYMÅNE
Roman - Albert Bonniers förlag
[0]

Filmen Mitt stora, feta, grekiska bröllop var det första jag tänkte på när jag läste om den här boken. Huvudpersonen Sirine är nämligen snart fyrtio år, fortfarande ogift och hon arbetar på en restaurang. Men att likheterna med grekiska Toula slutar där märker jag snart. Sirine har till exempel ingen stor, myllrande familj som gör henne galen mest hela tiden. Nej, hennes föräldrar (iransk respektive amerikansk) är båda döda och hon bor tillsammans med sin farbror universitetsläraren i hans bibliotek till hus. På den irakisk-libanesiska restaurangen Nadias café, där teven ständigt är inställd på den arabiska kanalen, lagar Sirine "riktig, äkta arabisk mat". När hon började arbeta där kändes det som att komma tillbaka till föräldrarnas minimala kök och sina egna tidigaste minnen.

Sirine är uppvuxen i Los Angeles och har aldrig varit någon annanstans. Hon känner sig som amerikanska, trots att hennes släkt är exilirakier. Hon har aldrig behövt sakna pojkvän, men har heller aldrig träffat någon som kunnat intressera henne för vare sig äktenskap eller något varaktigt förhållande. Hon är inte heller särskilt politiskt intresserad, något som det snart blir ändring på. Genom sin farbror träffar Sirine den vackre Hanif, nyanställd på universitetets institution för Mellanösternstudier och de inleder en rykande het kärlekshistoria. Hanif har flytt från Irak, han kan aldrig åka tillbaka och en stor del av hans liv kretsar fortfarande kring hans förflutna där.

Diana Abu-Jaber har själv en bakgrund som liknar Sirines, med jordansk pappa och amerikansk mamma. Och att hon frilansar som matskribent blev jag inte särskilt förvånad över att läsa. Hennes beskrivningar av maten, dels på restaurangen, dels... överallt, av rosendoftande panna cotta och sockerpudrade kakor, av heta vinbladsdolmar och sallader med rökt mozzarella och soltorkade tomater, är aptitretande läckra. Men även annat ger Diana Abu-Jaber målande, poetiska beskrivningar, en mans hud är som kakaobönor, en annans som kaffe med mjölk, någon har mörk choklad i rösten. Det är ju lite olika vad man tycker om sådant. Här funkar det väl bra, även om det kan bli väl romantiskt ibland... Detta är författarens andra roman, den första på svenska, och någonstans läste jag att den har lärt amerikanerna att även irakier och araber är människor. Och det var ju bra. För oss som redan visste det är Nymåne en ganska gripande skildring av hur det är att leva i exil.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar


Tack för din kommentar, välkommen tillbaka för ditt svar :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...